Alstermarks ord

Vet inte vad jag vill eller inte vill med den här så kallade bloggen, egentligen. Ibland känns det som om jag mest okynnesskriver här, okynnesbildupplägger.

Kanske ett slags ventil. Som inte ska behöva kräva så mycket eftertanke. Ett slags spontaniserande, ett slags oredigerad dagbok eller reflektionsbok eller gnällbok.

Tomas Bannerhed arbetade på sin Augustprisade debutbok ”Korparna” under tio års tid. Det känns på flera sätt tröstande.

Jag är ”klar” med min egen bok. Tror att det snart får vara dags att plocka bort citationstecknen. Till sist får man dra en gräns, bestämma sig för att vara färdig. Eventuellt intresserade förlag kommer att ha önskemål om förändringar oavsett hur mycket jag bearbetar före utskick.

Allting handlar om stil. Tycke & smak. När jag får tid ska jag skriva någonting essäaktigt om det.

Människan har en benägenhet att tillämpa det senast inlärda på ett extremistiskt sätt.

Flow eller flöde, på gott och ont. En fantastisk upplevelse som leder till små eller stora mirakel, men också ett tärande förlopp som inte tillåter reaktion på varningssignaler.

Flera bra telefonsamtal med arbetsgivare på sistone, men ännu går jag i väntans tider. Blev i förrgår anvisad plats på Eductus i Lund av AF. Det börjar på måndag. Jag ska jobbcoachas, om jag har förstått det hela rätt.

Råkade två dagar i rad se film som innehöll likstyckning (”Morvern Callar”, ”Henry – en massmördare”). Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Får kanske skölja bort blodsmaken med någonting må braigt.

Läst ”Dykungens dotter” av Birgitta Trotzig. Som ju handlar om Kristianstadstrakten. Och oj. What a language. Mustigt. Genuin formuleringskonst, egentligen på tok för mycket ordglädje men på ett så virtuost och inkännande sätt att det ändå blir precis som det ska vara. Men ingen prosa att snabbläsa för själva historiens skull. Man bör vara språkälskare. Fick mig hur som helst att tänka om vad gäller ordanvändning. Eller kanske återgå till en tidigare inställning till ordanvändning. Som sagt – allting handlar om tycke & smak. Det finns få eller inga rätt och fel inom litteraturen.

Läst ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig” av Bodil Malmsten. Snacka om kontraster, jämfört med boken ovan. Rakt-på-sak-bloggprosa. Rappt och friskt, men ibland samtidsreferat som redan blivit urvattnad historia. Och bilder. Färgbilder. I pocket. Tja, varför inte? Ett stycke liv med driv.

Läst ”Yarden” av Kristian Lundberg. Den var bra, men på två sätt sorglig.

Läser ”Kärlekens historia” av Nicole Krauss. En sinnrikt vävd historia, ska sägas. Regelbundna avstickare som är tillräckligt intuitivt eleganta för att inte bli enerverande. Ovant att läsa repliker i kursiv stil mitt i brödtext.

Läser också en välskriven självhjälpsbok med kbt-inriktning. Som är intressant och lärorik. Har nästan negligerat mitt intresse för psykologi på senare tid. Eller kanske främst förhållit mig till ämnet på ett annat sätt än tidigare, vilket bland annat har inneburit mindre läsning i ämnet. En gång ville jag bli psykolog. Eller två gånger, rättare sagt.

Ska snart läsa Marguerite Duras igen. Och Siri Hustvedt igen (även om jag inte var sååå förtjust i den bok av henne som jag läste sist).

”De imperfekta” av Tom Rachman nu i pocket. Borde köpa.

Tog del av en intervju med författaren David Foster Wallace på YouTube. Det verkade finnas väldigt mycket bakom det där pannbandet som han bar. Tyvärr bland annat ohälsa, som till sist fick honom att ta sitt liv. Det kommer ut (fler) böcker på svenska av honom snart. Borde köpa dem också. Ett test som jag gjorde på facebook för ett par år sedan, påstod att jag skrev som Wallace.

Klickade igår kväll iväg en intresseanmälan angående medverkan i en kortfilm. En riktig roll, men i en lågbudgetproduktion. Får se om någon hör av sig. Vore kul, dock. Film är alltid kul. Jag vill vara någon annan. Eller jag är mig själv för mycket. Eller jag är själv för mycket. Eller jag söker mig och behöver testa olika roller.

    Eller jag vet inte.

    Bara smygexhibitionist, kanske?

Ibland får jag för mig att Lund försöker att spotta ut mig ur sig. Att jag tuggas men inte kan sväljas, att jag har bismak av bymentalitet och osunt bondförnuft.

    Tänk om Skåne är boxen som jag borde tänka utanför? En omdömesgill person föreslog nyligen flytt till Haparanda. Och det skulle kanske inte alls vara så dumt?

    We´ll see.

Skogen. Den är bra. Även om jag inte vågar mig så särskilt långt in i den (ingen kompass, dåligt lokalsinne). Men tillräckligt för att slippa människoljud och flimmer. Tillräckligt för att bli själv med vännerna träden och sakta gå omkring och höra korpar och talgoxar och bofinkar och se snabbklättrande ekorrar och känna fuktiga dofter och få bort skavande stenar från bröstet. Bara vara.

Det är så många som är så irriterade på så mycket som så ofta är så litet. Det slår mig när jag läser inlägg i ”sociala medier”. Själv orkar jag inte längre vara så förbannat irriterad på allt och alla. Jag tror mer på acceptans idag än vad jag gjorde tidigare. Att ständigt attackera leder bara till dåligt mående, onödigt energitapp. Även om det ibland kan vara uppfriskande att släppa loss en stor ilska. Men inte hela tiden. Inte ett regelbundet ilskeskvättande för sakens egen skull. Att hissa det goda är det bästa sättet att dissa det onda.

    Acceptans är förstås nära besläktad med resignation. Och helt avfärdar jag inte risken för att jag precis omedvetet kamouflerade min egen irritation över att andra är kraftfulla nog att uttrycka sin irritation.

Tog lite bilder i nordöstra Skåne under mellandagarna. Bland annat dessa:

Gott 2012, alla!

Fortfarande bara förmiddag

och redan salongsberusad

av spetsad starkvinsglögg.

Hur ska jag klara mig?

:)

Magiska mynt

Någonting i hennes lillebrors ögon skrynklades när alla började att rota i säcken. Deras pappa hade precis sagt att de fick göra jobbet själva i år. Sedan hade han skålat igen, tömt sitt glas i ett svep.

   Ina tänkte att det hade låtit likadant i Tims ögon som när farbror Bo kramade omslagspapper i sina håriga händer.

   Själv väntade hon med att syna sina klappar. Hon log mot Tim istället.

   ”Jag vill se vad du har fått, här har du saxen.”

   Men nyfikenheten smittade inte, Tim klippte snöre med plågsam långsamhet. När spelkonsolen väl blev synlig, log han ett leende som bara nådde halvvägs upp till det skrynklade.

   Timmen senare hade fler glas tömts, sorlet studsade mellan väggarna och det luktade rök och svett. Det var då Ina frågade om Tim ville smyga med henne ut.

Tysta som indianer över innergårdens kullerstenar, sedan ut på den långa affärsgatan. De pyntade skyltfönstren gjorde luckor i mörkret, luften var kall och frisk.

   De mötte en dam med hund, därefter hade de gatan för sig själva. Eller … nej, något rörde sig längre fram. På en bänk, vad var det? De kom närmare och såg att det var en gubbe i sliten rock och spretigt skägg. Han hade en mössa i knäet. Armbågen lutade han mot ett dragspel.

   ”Hej ungar, hur mår ni?!”

   ”Sådär”, sa Ina.

   ”Varför bara sådär?”

   ”Är han tomte?” viskade Tim.

   Tims nyfikenhet var äkta, den smittade trots att Ina visste svaret på hans fråga. Hon gick ända fram.

   ”Det är stökigt därhemma.”

   ”Är du tomte?” sa Tim.

   Gubben läste av deras ansikten.

   ”Jag heter Ove, och är inte tomte. Men en riktig tomte gick förbi alldeles nyss. Han lämnade de här.”

   Ove fiskade upp två gulbruna mynt ur mössan.

   ”Det går inte att handla för dem, men de är ändå värda väldigt mycket. Vet ni varför?”

   ”Nej?” sa Tim.

   ”De är magiska. Varsågoda.”

   Ina och Tim tog emot.

   ”Singla slant, kan ni det?”

   Ina nickade.

   ”Bra! Gör det med de här mynten om ni är ledsna. När samma sida hamnat uppåt tre gånger i rad, kommer ni märka att ni är gladare. Mynten har den kraften. Och tvåan på ena sidan, den påminner om att ni inte är ensamma. Utan att ni två har varandra.”

   Tim vände och vred på sitt mynt.

   ”Tack”, sa Ina.

   ”Jättetack”, sa Tim.

   Ove skrattade, tog dragspelet och började att spela. Ina och Tim stod kvar och lyssnade en god stund.

På väg hem tänkte Ina att mynten var mer magiska än Ove hade sagt. Det som skrynklats i Tims ögon hade nämligen blivit slätt igen, och ändå hade han inte hunnit singla en enda gång.

   Men själv skulle hon nog snart behöva få samma sida uppåt sex gånger i rad.

 
-   -   -   -   -   -

Ovanstående spontant skrivna berättelse fick jag publicerad i dagens nummer av Tidningen City Helsingborg och Landskrona (sidan 6). Själv är jag främst nöjd med att jag lyckades banta ner texten från 3 300 tecken till 2 500 tecken (som är Citys maxgräns för texter på krönikeplats).
    Redigeraren skulle förstås peta lite grann. Göra titeln till bestämd form, ta bort tre småord, ersätta ett kommatecken med "och" samt flytta blankrader. Men okej, då ...

God Jul, kära läsare!

Jag borde kanske skriva något, här, skriva att jag läser och har läst, Outsider av Flygt och att den var bra men inte lika bra som fantastiska Underdog, att Johan i raljerande fyrtiosjuårig version tar onödigt stor plats och överför luttrad beska till Johan i yngre version, att vissa långa meningar inte stämmer av fel anledning och att nyorden duggar aningen för tätt, enligt mig idag. Tyckte bättre om En dag av Nicholls än vad jag hade förväntat mig, skakade på huvudet åt skärande perspektivbyten i första kapitlen men vande mig och fastnade för historien, idén, personerna. Frisk, humoristisk jargong mellan Em och Dex, onekligen, bör ju även se filmen och så oväntat med plötsliga frånfället i slutet av boken. Lundell av gammal (o)vana, Allt är i rörelse men för den som läst föregående tre-fyra romanerna snarare Allt är beständigt, samma av mycket, upprepningar som blir tjat och bitterhet som tröttar och mer slarvigt än intuitivt, ibland pinsamt och jag kom att tänka på Peter Englunds liknelse med hur någon jonglerar med en Ming-vas. Sin ensamma kropp av Johansson under besök i nordöstra Skåne, hittade i hylla och läste, helt annat än Berättelsen om Nancy, mer poetiskt och själsligt, på det stora hela bra men i mitt tycke utestängande inre monolog och för täta förekomster av de två gnabbande jagrösterna. Älskaren av Duras i oemotståndlig pocket, förord av Stridsberg som upprepar de intressanta sommarpratsorden ”skrivandet är en skada som uppstår tidigt”, och jag håller med om att Duras skrivarpuls påminner om havets puls, det är ofta salta vågor som får framåtrörelse av kommatecken men ibland råder storm och ordmassa blir tsunami, dynamik alltså och därtill de angenäma medvetna upprepningarna och tidens och rummets magiska genomsläpplighet, det koncentrerade som ändå känns flödande och så skönt med kortroman med undertext efter nämnda tjockböcker av explicit sort, vad har jag mer läst på sistone jo annat men främst har jag våndats över att jag ligger efter i läsningen av Knausgårds "litterära självmord".
 

Jo, jag skriver på romanen också, i långsam men enträgen takt. När jag är klar med tillbakablicken som jag håller på med för närvarande bör jag också i princip åter vara ”klar” med hela romanen. Men observera citationstecknen, man är sällan så nära ett fullgott slut som man inbillar sig och gud vet vilka logiska kullerbyttor eller andra otäckheter som kommer att framträda vid en noggrann genomläsning av hela rasket.

Ups and downs. Alltjämt vissa efterdyningar som gör mig känslig för olika former av stress och överansträngning. Eller om det är rädslan för nya, ovälkomna fysiska (eller psykiska!) fenomen som får mig att uppfatta låga trösklar emellanåt? Hur som helst gott mående i stunden, sitter och avnjuter torr lägenhetsvärme efter att tidigare idag ha varit ute och stötts av blåst och blötts av regn.

I förrgår: Poeternas Estrad i kombination med releasefest för Tidskriften Ordkonsts temanummer Skogen. Plats: Mejeriet. Mycket bra. Trevligt bordssällskap, gott vin, säker uppläsning av Helena Lie, känslosam sång till gitarr av Tove Folkesson, djupsinniga (och för den delen även lättsamma) frågor från Victor Malm till Elin Grelsson och Torbjörn Flygt (där var han igen, och jag undrar fortfarande om kvarten uppläsning av prosatext utan papper var möjlig tack vare minnesteknik eller minimal teknik i öra).

    Borde ha köpt Grelssons ”Du hasar av trygghet” för ynka hundratjugo kronor. Att jag envist skulle nöja mig med temanumret Skogen.

Såg för ett tag sedan ny frukt av mina statistinsatser. Den här gången i kortfilmen Tantlängtan som gick på SVT. Hade nästan glömt bort denna inspelning, men kände igen titeln i tv-tablån och erinrade mig då en trevlig dag på OperaGrillen i Malmö. Resultatet? Tja, överspelad konversation i bakgrund. För övrigt hög tid för nya inhopp i filmens förunderliga värld. Det är förbannat roligt, och intressant.

Snart jul. Klappinköpsångest, men också längtan till en och annan tradition.

… svälja igen, ner med hela klumpen bara i extralungan och gå vidare med syrefattigt huvud. håller några dagar med sedan inte, så fram med verktygen, sätta sig ner på pallen där och borra kanal med tålamod som ståldrill, en trång gång från bröstbotten till svalg och pfff pfff pfff upp och ut med unkenheten och slagget och idisslade uttrycken, kraftfulla …

… pj harvey, björk, coldplay, gil scott-heron, feist och torbjörn flygt som skriver alla sina ord och fler i andra boken om kraft, möte i toscana med binoche som så väl behövde den där twisten i mitten och biutiful med javier bardem på vänt …

… bort, inte så långt men tillräckligt för att höra porlande vatten och tystnad, se kråkor och skrynkliga nypon, träd som släpper in under kjol och beskyddar …

… sista kapitlet, hör ni det, sista kapitlet, hör ni det, hör ni det, men mer därefter ändå och ett slut är i sammanhanget främst en ny version med svaga ben …

… brister inte ut i skratt men ler innerligt och tacksamt när jag sluter höger öga och ser texten lika svart ändå, som före eller förr …

… om hösten, jag insuper friska luften som bouqueten från lagrat vin, det vin som jag dricker mer sällan nu, det prasslar om lönnlöven i stadsparken och hundarna har så mycket att nosa på, lukter som jäser där i myllan under täcket och väcker tron på omöjliga relationer, ryck i koppel och back to reality, vidare mot hem och korg och skål …

… för glömskan kommer och går, förvaltas mer eller mindre aktivt, ”jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket” som tt skrev i madrigal åttioåtta eller åttionio, men det är minst lika mycket ynnest i att fylla hål med färska intryck som att gravskända i hopp om att hitta avtryck att avkoda onda mönster med …

En länk leder till en länk, jag klickar och får musik som baddar kynnet med len melankoli. Det sjungs, det förmedlas mognad sorg och strävan, uthållighet. Lidelsen i rösten, lite spruckna. Återkommande pianotonen som gör dovt tickande tid.

Textsamtal. Få läsa poetiskt driven prosa med ordnat kaos, det där härliga sättet att låta texten glömma i farten men sedan komma ihåg och lägga till i efterhand. Få det att fungera, hitta rytmen, skjutsa vidare med kommatecken, släppa spår av oväsentligheter i det absurt väsentliga och lyckas följa upp med elegans.

Mate. En besk gudadryck med smak av örtte och piptobak. Drickes ur kalebass. Men koffein, insomningssträckan förlängdes.

Betraktaren som ibland glider ut ur kroppen och trycker sig mot tak eller fasad, kanske träd. Tar de sanna delarna med sig, lämnar kvar en tunn figur med svag låga. Här, men där. Där, men här. Glappet, perspektivet som vrider axeln ur led och skapar död vinkel.

Upprepningen som nötande process. Knaggen hård men varven många. Bildas spån som blir vått och smetas ut till stor blickyta. Åren som förlorar skiljeringarna, beblandas och reagerar kemiskt.

I bilverkstan. Mekanikern sliter bort askkoppen med resolut kraft, hittar ett uttag och pluggar i en sladd. Därefter sätter han sig tillrätta i förarsätet och börjar att trycka på en bärbar dator med touch-skärm. Renault Clio –00, styrenheter … sök. Och efter några sekunder säger han att det är fel på ”vevaxelgivaren”, att det är därför som bilen är svårstartad ibland. Visste inte att jag hade en sådan modern bil, en rullande infobank. Men bra, och en motor som snällt startar på nyckelkommando kan gott vara värt 1 748 kr. Eller?

Såg min egen bleka nuna på tv igår. I premiäravsnittet av ”Starke man” (säsong två) på SVT. Resultatet av en tidigare omtjatad statistinsats. Scenen var hårt klippt, reaktionsminer (turligt nog) bortcensurerade. Hur som helst märkligt att se och höra sig själv på tv. Allvaret, mekaniska rösten …

Mår annars allt bättre, tycker jag. Orkar mer. Nya träningsupplägget fungerar som det ska, jag bibehåller tillräcklig massa och hyfsat flås utan att helt ta ut mig. Har tidigare trott att synnervsinflammationen triggades av stress och press, men tänker nu att synnervsinflammationen kanske födde sig själv och tröttade hela systemet (till en början i smyg) så att jag reagerade allt sämre på mental och fysisk stress och press. Hönan eller ägget …

Sitter i skrivande stund på café i Kristianstad. Bröderna Marx på tv-skärmen. Far och son (c:a 80 år, c:a 50 år) sitter och pratar om lämpligt upplägg inför Lidingöloppet. Far hör lite dåligt, son pratar högt och gestikulerar.

    Ska snart återvända till Lund. Ser fram emot att cykla. Ser fram emot att … oj, måste städa lägenhet. Men till helgen textsamtal. Alumner från författarskolan, ett par lärare. Att skriva respons igen, kul men den här gången får det bli en lagom mängd synpunkter. Det att hushålla med krafterna, ska ju skriva ansökningar och romansidor också. Balans mellan input och output, inga dumdristiga tilltag.

Har idag lärt mig att det finns någonting som heter "vevaxelgivare". Och att min egen bil har en trasig sådan. Jaja, bara till att byta för att slippa ett svårstartat fordon. Kan förresten konstatera att min nuvarande bil krånglar maskinellt men inte rostar, och att min förra bil rostade men inte krånglade maskinellt. Renault och Toyota borde samarbeta, slå ihop goda egenskaper.

Över till plus. Jag är nu mer än nöjd med min nyinköpta cykel (som jag tjatade om i mitt förra inlägg)! Efter min anmärkning på navknak och obekväm sadel hade cykelhandlaren den goda smaken att utan kostnad byta ut sadel, kedja och pedaler, samt öppna trampnavet och smörja. Jag tror till och med att han passade på att slipa bort lite rost från styret, när han ändå höll på. Så jag kan bara rekommendera Habtu på Winstrupsgatan i Lund!

Crescent från 60-tal. Rullar lätt, är skön att sitta på. Tillräckligt ful för att avskräcka tjuvar.

Jag satt och skrev på Café Athen. Det gick bättre än på länge, jag fick på tre timmar ihop två ansökningar och ett viktigt romankapitelslut. Så … jag gick ut från AF-borgen med ett stolt leende på läpparna. Men … var hade jag ställt cykeln, eller … visst hade jag väl ställt den där, men … nej, och då måste jag ju ha … men jag hade ju ställt den där …

    Bestulen. Cykeltjuvar. Avståndet mellan cafésittande mig och cykeln: kanske trettio meter. Om jag hade valt en fönsterplats, hade jag sett tjuven eller tjuvarna. Kunnat agera.

    Så jakt på ny, billig cykel. Begagnad, men litet urval på grund av terminsstart. Blocket jobbigt, det fick bli koll hos skäggmannen på Fabriksgatan. Vid andra besöket provade jag en snygg, treväxlad cykel. Fjortonhundra inte farligt för ett objekt i det skicket, men … tvingade modellen inte fram en mer framåtlutad sittställning än vad jag hade tänkt mig? Jo, så jag avstod köp. Och tittade istället förbi hos trevlige Habtu på Winstrupsgatan dagen efter. Där flera gammelcyklar, de flesta handmålade svarta. Men en Crescent Pepita av svårbestämbar färg också, och enligt en man i stickad mössa som bara verkade hänga i verkstan en stund var det ju det perfekta valet för mig. Ja, kanske, så … jag skulle tänka på saken. Jag tänker ju alltid på saken, alldeles för mycket. Men efter några timmar kom jag tillbaka, provcyklade Pepitan i låg fart femtiotalet meter och sa sedan att jag skulle … tänka på saken. Jag tänkte ett dygn, återvände med jämna pengar (sjuhundratjugofem) och köpte den mycket fula men också mycket ”starka” (Habtus uttryck) cykeln.
    Och efter två turer Nöbbelöv–City kan jag konstatera att … sadeln blir förbannat oskön efter fem minuter och att trampnavet knakar när man tar i i uppförsbackarna. Hjälper inte med smörjinsatser, så jag ska ta en snack med Habtu på måndag. Om man får räkna med sådant knak från urgamla cyklar, kanske jag lämnar tillbaka eller byter ut.
    Jag skrev verkligen två i:n i rad, nyss. Tillåter sådant i blogg. Fulsnyggt.
    Tillägg 2011-09-20: Habtu visade sig vara en hyvens kille. Han bytte ut kedja, pedaler och sadel, samt öppnade trampnavet och smörjde. Resultatet: en helt knakfri cykel som är mycket skön att sitta på. Fullkomligt nöjd!

Jag har fått tillbaka krafter annars, hör ni hör ni hör ni. Om jag inte hade haft en skum känning i nedre magregionen (ett slags sträckning, kanske, överansträngning i samband med nypremiär för övningen knäböjningar – ska avstå den igen), hade jag förklarat mig fysiskt kurant. Färgmättnaden i vänster öga släpar i och för sig något fortfarande, men … inte så farligt, och skärpan finns. Fortsätter dock att anstränga mig mindre än tidigare på alla plan.

    Psykiskt kurant? Vet i sjutton.

Läser nu ”Vinterträdgården” av Christine Falkenland. Hennes huvudperson skriver regelbundet … dikter. Lite kul, med tanke på att jag själv envisas med att klämma in poesi i prosa.

    ”Norwegian Wood” av Haruki Murakami var … faktiskt något sämre än vad jag hade förväntat mig. Kanske beror det på flertalet översättningsmissar, kanske beror det på … en direkthet som gränsar till det (i mitt tycke) oklädsamt naiva. Sista fjärdedelen riktigt spännande, dock.

    Vill snart läsa ”Outsider” av Torbjörn Flygt. Gillade ju ”Underdog” väldigt mycket.

Ser mer film. Hyr på Hemmakväll, lånar på biblioteket och tar del av det ordinarie utbudet på tv. ”Jägarna 2” sedd på bio, liksom ”Kronjuvelerna”.

Bilen emellanåt svårstartad. Duger inte, det får bli en tur till trogne mekanikern i Bromölla vid tillfälle.

Jag tycker så mycket om det lite märkliga i det vardagliga. En sådan sak som att … en kille häromdagen, på Espresso House, fyller fem stora plastmuggar med vatten som han ställer på sitt bord. Han ska inte äta, bara dricka en latte. Och fem stora plastmuggar med vatten, tydligen. Läsa tidning ska han också. Han är ensam, verkar inte vänta på någon. Ser inte ut att precis ha sprungit ett långdistanslopp. Men ändå allt det där vattnet, som han snarare läppjar på än klunkar i sig.

    Hur mycket vätska är en latte och fem stora plastmuggar med vatten?

    Vad var det tjejerna som satt två meter till höger om honom viskade till varandra?

    Är inte törst ett första symptom på diabetes?

    Bodybuildern Serge Nubret åt bara en gång om dagen, men då groteskt mycket.

    En latte och tre vatten hade varit mitt max. Men då hade jag tävlingsdruckit.

    Tävlingsdrack killen för sig själv? En latte och fyra vatten dagen före?

    Det är bra att vattnet på Espresso House är gratis.

    När det är gratis ska man fan passa på. Det tänket?

    Espresso House har större plastmuggar under sommaren.

    Latte räknas förstås som minusvätska på grund av koffeinet. Diuretika.

    Mycket ändå.

    Jag gillar människor som vågar mycket. Inte skräms eller skäms, tänjer på gränserna.

    Tänjer ut magsäcken.

Jodå. Jag lever.

Efter magnetröntgen av hjärna och rygg, konstaterades det att min synnervsinflammation inte är orsakad av någonting allvarligt. Jag hade en hjärna, och den såg helt frisk ut. Så … nu slipper jag fler behandlingar/undersökningar, men ska för säkerhets skull kollas igen om ett halvår. Min egen teori om press & stress + överträning håller alltså i sig.

Skärpan är tillbaka. Men vänster öga visar alltjämt något mattare färger än vad höger öga gör, och efter fysisk ansträngning (temperaturhöjning) uppstår en lätt, lätt dimma. Läser dock historier om årslånga efterverkningar på nätet, så jag oroar mig inte längre utan fortsätter att göra lagom mycket av allt.

Har börjat att träna igen. Men förhållandevis lätt, enligt ett helt nytt upplägg.

    Ibland spräcker jag upplägget, gör pausdagar till stapelvara.

Har börjat att skriva igen. Men bara korta stunder åt gången, och eftersom jag nu behöver skriva om en del av det som jag nyss har skrivit om lär färdigdatumet hamna en bra bit in i framtiden. Men strunt samma. Allt i livet är inte bok, börjar jag alltmer att känna.

Har inte druckit alkohol sedan midsommar, men planerar att unna mig ett glas vin eller två när jag fyller år.

    Som tur är fyller jag år snart.

Söker jobb, men hittar än så länge bara formuleringar av typen ”… av annan sökande” i brev- eller mejlsvar. Förståeligt. Hur får man grepp om en styrketränande poet som både är utbildad informatör och avspänningspedagog?

    Snart jobb- och utvecklingsgaranti istället för a-kassa.

Har lärt känna en skrivande granne. Hon är mycket begåvad.

Imorgon ska jag köra till skogs. Skrylle. Vandra. Läka.

Ibland får jag för mig att jag borde åka till Amerika.

Göra blogg till sjukjournal? Ja, varför inte:

Det började för några veckor sedan. Jag tyckte att det gjorde liiite, liiite ont när jag tittade snett uppåt eller neråt. Men jag brydde mig inte så mycket om det, tänkte att jag väl bara hade råkat peta till ögat i samband med ansiktstvätt eller annat.

Men den vaga, vaga smärtan fortsatte att ge sig tillkänna några gånger per dag. Kanske var det därför som jag plötsligt fick för mig att jämföra höger och vänster ögas synskärpa. Då upptäckte jag att vänster öga presterade sämre kontraster och mindre färg. Men så hade det kanske varit länge, tänkte jag, och det var ju nästan sju år sedan som jag senast bytte glas. Och jag hade varit stressad. Jag hade varit stressad på flera olika sätt, och nyligen hade jag tydligt känt att jag hade tagit ut mig för mycket genom att styrketräna tokhårt när jag redan var trött. Så … det skulle säkert gå om.

Dagen efter vaknade jag med ett synfält som innehöll en horisontell, flimrande rand. Den befann sig exakt där jag skulle fokusera, och det blev svårt att läsa text om jag blundade med höger öga. Jag hoppades att en dags lugn och ro skulle fixa detta, så jag bytte ut skrivande, läsning och träning mot meditation och tv-tittande.

Hjälpte ej. Kunde nästa dag konstatera att den horistontella, flimrande randen hade fått sällskap av en lätt dimma. Så jag ringde min optiker i Kristianstad och berättade om mina besvär. Min optiker hänvisade mig till Ögonkliniken i Lund. Ögonkliniken i Lund trodde att det kunde vara min astigmatism som spökade, tyckte att jag först skulle kontakta min optiker. Jag ringde tillbaka till min optiker, beställde en tid på måndagen efter midsommar.

När jag ett par dagar senare körde mot nordöstra Skåne för att familjefira midsommar märkte jag att framförvarande bils vänstra baklykta helt försvann om jag blundade med höger öga. Detta kändes något oroande, men jag hade ju en tid hos optikern på måndag och nu skulle det firas och det var säkert bara stress och allting skulle snart bli bra igen.

På måndagen framgick det att jag i princip inte kunde läsa en bokstav hos optikern. De två jättebokstäverna högst upp blev bara vitt, för att möjligen glimra till med svaga, ljusgråa konturer emellanåt. Min 1,0-syn hade blivit 0,2-syn. ”En ögonläkare måste ta en titt på det här snarast. Jag kan skriva en remiss, men då kan det ta över en månad innan du kommer in. Själv hade jag nog gått till Akuten.” Min optiker gjorde dock tappra försök att kontakta både ögonläkare i Kristianstad och i Lund, men det var eftermiddag och omöjligt, så … Akuten eller maximal väntan tills dagen efter för samtal med Ögonkliniken i Lund.

Jag valde det senare alternativet, och körde till Lund. Nu försvann alla mötande bilar om jag blundade med höger öga.

Klockan 05.30 vaknar jag i min säng i Lund. Jag känner en enorm odör. Jag förstår inte vad det är, och tror att jag totalt har tappat förståndet eller någonting. Det luktar … ammoniak, och jag öppnar fönstret och tycker att det luktar ammoniak även ute. Jag sliter på mig kläderna, springer ut. Märker då att det faktiskt inte luktar ute. Så jag springer tillbaka upp till lägenheten, och när jag öppnar dörren är det som att gå in i en vägg. Det STINKER i min lägenhet, och det är svårt att andas där. Jag går ändå in, och tycker att lukten är värst i köksdelen. Och … ett märkligt, liksom suckande ljud från kylskåpet! Och jag ringer far och får reda på att äldre kylskåp innehåller ammoniak i form av gas och att det kan lukta så att man inte tror att det är sant om det väl blir en rejäl läcka. Tack för att jag inte har förlorat förståndet, men … nu upp upp upp med fönster balkongdörr och ut ut ut ur lägenheten … för att invänta vaktmästaren. Vaktmästaren, som senare rusar ut ur min lägenhet efter att bara ha varit där i några sekunder. ”Däe vao däe varsta jao vatt maä om!” Men hon hann stänga av kylskåpet, öppna ett fönster till och sedan ringde hon Electrolux.

En timme senare, när jag hade fått låna vaktmästarens telefon för att boka tid på Ögonkliniken (fick tid senare samma dag) … dyker personalen från Electrolux upp. Det är min systers före detta pojkvän. Och dennes son. Inte sett dem på kanske fem år, och allting känns som en ding ding ding värld.

Min systers före detta pojkvän och dennes son gjorde ett utmärkt jobb, fick snabbt ut stinkkylen ur mitt hem, och sedan dröjde det inte länge förrän vaktmästaren ordnade en lånekyl åt mig.

(Lånekylen har ett stort antal högst besynnerliga ljud för sig. En gång i timmen utstöter den ett läte som exakt överensstämmer med tofsvipans lockrop. Och jag menar exakt överensstämmer.)

Ögonkliniken. Träffa syster, undersökas, vänta. Träffa ögonläkare, undersökas, vänta. Träffa syster, genomgå test, vänta. Träffa ögonläkare, undersökas, vänta. Träffa syster, genomgå test, vänta. Träffa ögonläkare igen, skickas iväg på ännu ett test och vänta igen. Efter fyra timmar fick jag min åkomma stämplad som synnervsinflammation.

Men det fanns rutiner för synnervsinflammation. Man ska med sådan åkomma även undersökas av neurologer. Så … jag skickades direkt från Ögonkliniken till Akuten. Där fick jag … vänta. Så småningom togs det blodtryck på mig (perfekt), jag fick äta en macka och dricka en kopp kaffe och … vänta igen. Till sist dök en doktor Puschmann (ej fingerat namn!) upp, ställer frågor, kollar reflexer och … säger att det är lika bra att ta … ryggmärgsprov. Jaha, när då? Det kan vi göra med detsamma, om du vill? Ja … okej.

Ryggmärgsprov. Har man hört historier om. När den assisterande undersköterskan (som liknade Markoolio) dök upp, sa jag någonting om att … det där med ryggmärgsprov är väl inte så kul? Och får svaret ”Nja … det gör inte så ont, egentligen, men det krävs förstås att läkaren vet vad han pysslar med”. Snabbt tillägg: ”Men alltså … han som ska göra det är ju neurolog, och de är ju bäst på sådant här.”

Jag vet inte om doktor Puschmann var bäst, han undrade lite över ett bedövningsmedel och sa ”sådana där brukar vi inte ha i Malmö” om någonting, men när han väl stack in grovnålen gjorde det i alla fall inte överdrivet ont. Däremot var jag nära att svimma efter det att sista (fjärde stora) röret hade fyllts, men Markoolio hade vänligheten att hämta kaffe och macka åt mig … innan han stal fem rör blod av mig.

Markoolio var mer beläst än Puschmann. Vi pratade Haruki Murakami för att fördriva blodtömningstiden.

Puschmann gjorde comeback. Han sa att jag skulle bli uppringd av neurologen dagen efter, få tid för kortisonbehandling. ”Tre kraftiga stötar, tre dagar i sträck.”

Själv trodde jag att kortisonet skulle injiceras med vanlig spruta. Så icke. Det skulle ges via dropp, och varje tillfälle visade sig ta ungefär en timme. Biverkningar räknades upp. Du kan känna dig yr. Du kan få svårt för att sova, du får sömntablett med dig hem och du vill. Du kan få hjärtklappning. Handleder kan svullna upp. Du kan bli rödflammig i ansiktet, som om du har solat för mycket.

Jo, något rödare blev jag möjligen. Och så kände jag av låg blodsockerhalt emellanåt, var lite matt. Fick svettningar, blev uppstressad. Men inte värre än så, och …

… när jag igår körde ut till naturen såg jag de mötande bilarna igen. Dimman har alltså redan lättat avsevärt, men är fortfarande kvar. Skärpan finns egentligen (igen), men kontrasterna mellan de olika färgerna är ännu för svaga för att seendet ska kunna vara bra. Ibland tätnar dimman tillfälligt igen, också. Jag hoppas hur som helst på fortsatt bättring, men har fått veta att det kan ta veckor att bli helt bra. Någonstans läste jag till och med ”månader”.

Som en del i neurologrutinen ska jag genomgå MR (magnetröntgen av hjärna och ryggrad) om en vecka.

Jag tar det lugnt nu. Jag mediterar. Jag skriver det lilla. Jag läser knappt alls. Jag dricker inget vin. Jag tränar inte. Jag lyssnar på Sommar i P1 liggande, med slutna ögon.

Sådana här saker får en att tänka. Min egen tes är att jag på flera olika sätt har pressat mig onödigt hårt. Jag tror att jag ska släppa allt-eller-inget-filosofin nu. Jag ska tillåta mig det genomsnittliga. Till exempel inte träna en enda muskelgrupp stenhårt i över en timmes tid när jag egentligen redan är dödstrött och smått huvudvärkad efter en ansträngande dag i en stressande grundsituation.

Ovanstående text är sämre än det som kan kallas för det genomsnittliga. Men det får vara så. Jag kommer inte att gå igenom. Orden skrev sig, och jag ska inte frisera dem.

Ser faktiskt fram emot nya rutiner. I stunden särskilt att lägga om träningen i en smart riktning.

Jag blinkar ofta med höger öga. Sluter det tillfälligt, för att kontrollera synen på vänster öga. Om jag har tur, råkar jag flirta med rätt kvinna. Synnervsinflammationen kan i bästa fall leda till genombrott i misskötta Projekt Flickvän.

;)