Alstermarks ord

Även hos den tysta rebellen finns en strävan efter tillhörighet och sammanhang och vila som gör att den nyss upptäckta filosofin eller läran eller livsstilen följs extremistiskt eller önskas följas extremistiskt. Om första, andra och kanske tredje grundtanken känns rätt och förlösande, sväljs gärna fjärde, femte och sjätte grundtanken trots skavande utbuktningar. Det ska gå, det ska ner, avkall och kompromiss är sund rening för själen och efter smältningen nås innerliga samförstånd och gränslös trygghet. Men tid går, mirakel mattas, utbuktningar stöts bort och blir stenar som trycker mot känslig vävnad. I slutändan gör sig alltid det sanna jaget gällande.

Upprepningar. Den alltid närvarande och olustiga känslan av att omedvetet ägna sig åt sådana, samtidigt som insikten efter reflektionen menar att många upprepningar är av godo då de nöter någonting som bevisligen har hållit för tidens tand (här får man dock inte förväxla genuin kärna med slö slentrian).

–   –   –   –   –   –

I måndags påbörjade jag en sex veckor lång praktik på Gleerups Utbildning AB i Malmö. Jag producerar interaktiva böcker, förvandlar traditionella läromedel till digitala upplevelser genom ”responsiv” teknik. Riktigt roligt, och det är märkligt hur ömtålig och uppskattad den lilla fritiden blir jämfört med den stora. Och rutiner rutiner rutiner, busstider tågtider fikatider, ett leverne som inte ger utrymme för uppmärksamhet riktad mot underliga symptom av varierande karaktär.

Har akupunkturerats en tid. Alltid svårt att knyta varje enskild orsak till rätt verkan, men den övergripande känslan säger större kapacitet för koncentration och mindre huvudvärk.

Nya glasögon och ny identitet? Sa på förhand ”inte svart”, men likväl sitter jag nu och skriver med just en svart båge vilande mot näsroten. Dock mattsvart, aningen mot blyertshållet. Som vanligt fick det justeras i efterhand, ena glaset var vridet en grad felaktigt och det räckte för att det skulle märkas vid luta-på-huvudet-testet. Ena glaset nu uppe i –4.50 för att kompensera astigmatismen (översyntheten kunde dock korrigeras med +0.75 – andra glaset behövde ”bara” skärpas till –4.0 / +0.50). Hur som helst – full syn har åter blivit mer än full syn. Men kanske skulle även andra glaset vridas, en halv grad? I might be back, Mrs Optician … (Watch out for Mr Perfectionist!)

Röd dag och cafésittande. Folkfullt här på Espresso House mittemot stationen, jag fick först sitta på en hård barstol utan ryggstöd men har just kunnat flytta till en någorlunda lugn fönsterplats med flitiga studenter som grannar. Stor kaffe med mjölk och äggochkaviarsmörgås intagen, under resten av sittningen ska jag sippa vatten.

Regn som satan när jag skulle ta mig till stan, så den emotsedda cykelturen fick ersättas med krängig bussfärd. Väl framme vid Clemenstorget var det uppehåll, och jag undrade varför jag inte kunde ha utnyttjat sovmorgonen en kvart bättre.

Jag har fortfarande en laptop utan möjlighet till nätuppkoppling. Detta för att inte kunna annat än skriva när jag har tänkt skriva. Vet inte hur länge jag ska envisas med detta (och/eller med att ha en osmart mobil med kontantkort), det är ju till exempel något bökigt och galet att skriva ett blogginlägg som får sparas på usb-minne och publiceras med hjälp av stationär dator först när den omskrivna förmiddagen har övergått i eftermiddag. Kanske borde jag ge mig, kanske borde jag buga inför cyberguden och åtminstone prova på att leva med ökad kontrast mellan verklighet och vision, livsföring och livssyn? Eller eller eller? Va va va?

En hel bok som ett tärande oavslutat kapitel. Vet att jag mycket snart får nya synpunkter från en klok person. Har inte på något sätt befattat mig med romanen sedan den var ”klar” i början av februari, och i stunden vet jag inte om det är lämpligt med ingen, liten eller ansenlig omarbetning innan förlagsutskick äntligen kan göras.

Jag längtar efter att påbörja ett nytt bokprojekt. Idéer finns.

Var i tisdags på Poeternas Estrad och tog del av en intervju med Aris Fioretos. Måste säga att denne prudentlige herre är ruggigt duktig på att kombinera intellektuell knivskärpa med ledig intuition. Eftertänksam och ytterst välformulerad, ändå snabb och fritt associerande. Har hans förra bok, ”Den siste greken”, oläst i brakfärdiga hyllan. Borde läsa. Måste läsa. Dock verkar hans aktuella, ”Halva solen”, än mer spännande. Inte minst uppbyggnadsmässigt, den börjar i slutet och slutar i början, huvudpersonen verklige pappan (avliden) går från orkeslös gamling till kraftfull yngling och genomgår därmed en litterär återuppståndelse.

Fick också avnjuta Matilda Södergrans säkra uppläsning av ett antal dikter ur ”Maror (ett sätt åt dig)”. Behagligt klingande röst, inte sällan obehagligt (men bra och gripande) innehåll.

Så. Nu över till ett kort och fragmentariskt prosalyrikprojekt av experimentell natur.

I C U ...

Läser Gertrude Stein Stein Gertrude. Repeterar gör hon petar retar denna föga modesta modernist som i brist på generation genererar the lost som vinner i längden och Stein sen en stor stain på den konservativa kanon eller en knagglig knagg taggad female fag som sitter hårt i vårt svårt mätta litterära virke. Stora och små hundar ur repetergevär igen tillbaka åter från början vända stora små upprepa repa rappa mala ljuda växla växa liten stor Gertrude Stein Stein Gertrude jämt aktuell universell intellektuell och kommatecknen blåsta från pappret som askan från billig cigg men röken ännu kännbar så ”there is no there there” as in there is there somewhere I swear.

Söker mängder med jobb nu. Skickar cv, ringer upp och mejlar. Utannonserade jobb, jobb som inte finns men kanske kommer att finnas. Allt. Alla. Ändrat grafiskt utseende på mina ansökningshandlingar också, bytt ut bilden på mig själv.

   
Är duktig och går till Eductus en gång i veckan. Coachas.

Tränar regelbundet, mediterar regelbundet, äter sunt och dricker vin sällan och måttligt. Det gäller att hålla sig i form om man ska orka jobba tills sjuttiofem … (Reinfeldt, i mina ögon blir du allt oftare en aningslös skolpojke i märkeskallingar som laddar slangbellan med stenkulor istället för pappersmärlor. Lämna över och väx upp, tack.)

Att reagera på en viss populations ålderskurva genom att höja pensionsåldern in absurdum är detsamma som att tolka en kommande situation som ett nytt problem som måste lösas med gamla metoder.

Anar i stunden att Tim Jacksons bok ”Välfärd utan tillväxt” är skriven för bland annat mig. Jag kan ju i alla fall nicka instämmande åt att evig tillväxt knappast är möjlig eller ens önskvärd. Konsumera mera är en skenande tvångstanke som borde ha kunnat stoppas på nittonhundratalet. Men nog om det, innan jag hinner bli motsägelsefull.

Romanen är av mig själv färdigstämplad sedan en dryg vecka tillbaka, men jag avvaktar med förlagsutskick till dess att jag har fått respons från en klok person. I värsta eller bästa fall blir det aktuellt med ännu några ändringar.

Men den känns som ute ur systemet, romanen. Huvudet fylls allt oftare av tankar och känslor rörande en helt annan bok. Nästa bok. Som ska bli mer fragmentarisk och kanske lite otäckare men vackrare, mindre dialogdriven. Först paus, dock.

För ett tag sedan stod jag på Lilla teatern i Lund och deklamerade memorerad text. Anmälde nämligen mitt intresse för en roll i en kortfilm, och blev kallad till audition. Dagen före kom ett mejl som informerade om att jag skulle ”få manus på plats … en annan möjlighet är att du förbereder en egen monolog”. Och som självplågare (/kontrollmaniker) gjorde jag det förstås svårt för mig, så jag skrev en åtta minuter lång (inklusive konstpauser/kroppsspråk) monolog som jag sedan försökte att lära mig utantill. Det gick efter stor ansträngning, men väl i skarpt läge var det förstås en och annan rad som rymde från minnet så att de närvarande fyra filmsnubbarna även fick ta del av viss improvisation. Än mer improvisation blev det när regissören satte sig på en stol och blev en tjurig farfar med snärtiga repliker som jag skulle reagera lämpligt på. Alltså en något annorlunda fredagskväll, och än en gång kunde jag konstatera att det faktiskt är lättare att vara någon annan framför kamera än sig själv framför många förväntansfulla ögon.

   
Sig själv i verkligheten är en svår sak.

Klassiker efter klassiker ges ut i snyggt formgiven pocket. ”Äcklet”, ”Siddhartha”, ”Kris” … många. Man får lust att läsa om, men när jag bläddrade i Hesses bok märkte jag att svartfärgad bokmage medför sidor som fastnar i varandra. Formgivning vs Användarvänlighet, den ständiga striden.

Ska först ikväll se Woody Allens ”Midnight in Paris”. Antar förresten att tjock-tv och hyr-dvd inte är så särskilt tjugohundratolv, men å andra sidan följer jag ovan antydda livsfilosofi genom att hoppa över en och annan teknisk revolution.

Läser för ovanlighetens skull spänningslitteratur. Fick av okänd anledning lust att låna en volym ur Patricia Highsmiths Ripley-femma. Tycker personligen inte om övertydligheten (bland annat i form av dialogattribuering) och all knakande logik som måste sväljas, men … jovisst, spännande är det. Att på avstånd få ta del av en galnings insida är spännande. Tydligen. Fiktiv galning, bör tilläggas.

    Märkligt nog, publicerade DN en stor artikel om just Highsmith/Ripley dagen efter mitt lån.

    Mer märkligt: Lånade snabbt på mig ett par filmer på biblioteket för ett tag sedan, och när jag på senkvällen såg film nummer två framgick det att samma inte alltför kända skådespelerska tog stor plats i båda filmerna. Dagen efter tryckte jag på radion i bilen lagom för att höra hur en av dessa två filmer (som inte är ny eller på annat sätt aktuell) utgjorde vinsten i en tävling.

    Missförstå mig rätt nu, jag läser inte in SÅ mycket i sådant där. Men synkronicitet gör onekligen spänning en aaaning mer spännande.

Och jag vill så förtvivlat gärna att världen ska vara magisk.

Vet inte vad jag vill eller inte vill med den här så kallade bloggen, egentligen. Ibland känns det som om jag mest okynnesskriver här, okynnesbildupplägger.

Kanske ett slags ventil. Som inte ska behöva kräva så mycket eftertanke. Ett slags spontaniserande, ett slags oredigerad dagbok eller reflektionsbok eller gnällbok.

Tomas Bannerhed arbetade på sin Augustprisade debutbok ”Korparna” under tio års tid. Det känns på flera sätt tröstande.

Jag är ”klar” med min egen bok. Tror att det snart får vara dags att plocka bort citationstecknen. Till sist får man dra en gräns, bestämma sig för att vara färdig. Eventuellt intresserade förlag kommer att ha önskemål om förändringar oavsett hur mycket jag bearbetar före utskick.

Allting handlar om stil. Tycke & smak. När jag får tid ska jag skriva någonting essäaktigt om det.

Människan har en benägenhet att tillämpa det senast inlärda på ett extremistiskt sätt.

Flow eller flöde, på gott och ont. En fantastisk upplevelse som leder till små eller stora mirakel, men också ett tärande förlopp som inte tillåter reaktion på varningssignaler.

Flera bra telefonsamtal med arbetsgivare på sistone, men ännu går jag i väntans tider. Blev i förrgår anvisad plats på Eductus i Lund av AF. Det börjar på måndag. Jag ska jobbcoachas, om jag har förstått det hela rätt.

Råkade två dagar i rad se film som innehöll likstyckning (”Morvern Callar”, ”Henry – en massmördare”). Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Får kanske skölja bort blodsmaken med någonting må braigt.

Läst ”Dykungens dotter” av Birgitta Trotzig. Som ju handlar om Kristianstadstrakten. Och oj. What a language. Mustigt. Genuin formuleringskonst, egentligen på tok för mycket ordglädje men på ett så virtuost och inkännande sätt att det ändå blir precis som det ska vara. Men ingen prosa att snabbläsa för själva historiens skull. Man bör vara språkälskare. Fick mig hur som helst att tänka om vad gäller ordanvändning. Eller kanske återgå till en tidigare inställning till ordanvändning. Som sagt – allting handlar om tycke & smak. Det finns få eller inga rätt och fel inom litteraturen.

Läst ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig” av Bodil Malmsten. Snacka om kontraster, jämfört med boken ovan. Rakt-på-sak-bloggprosa. Rappt och friskt, men ibland samtidsreferat som redan blivit urvattnad historia. Och bilder. Färgbilder. I pocket. Tja, varför inte? Ett stycke liv med driv.

Läst ”Yarden” av Kristian Lundberg. Den var bra, men på två sätt sorglig.

Läser ”Kärlekens historia” av Nicole Krauss. En sinnrikt vävd historia, ska sägas. Regelbundna avstickare som är tillräckligt intuitivt eleganta för att inte bli enerverande. Ovant att läsa repliker i kursiv stil mitt i brödtext.

Läser också en välskriven självhjälpsbok med kbt-inriktning. Som är intressant och lärorik. Har nästan negligerat mitt intresse för psykologi på senare tid. Eller kanske främst förhållit mig till ämnet på ett annat sätt än tidigare, vilket bland annat har inneburit mindre läsning i ämnet. En gång ville jag bli psykolog. Eller två gånger, rättare sagt.

Ska snart läsa Marguerite Duras igen. Och Siri Hustvedt igen (även om jag inte var sååå förtjust i den bok av henne som jag läste sist).

”De imperfekta” av Tom Rachman nu i pocket. Borde köpa.

Tog del av en intervju med författaren David Foster Wallace på YouTube. Det verkade finnas väldigt mycket bakom det där pannbandet som han bar. Tyvärr bland annat ohälsa, som till sist fick honom att ta sitt liv. Det kommer ut (fler) böcker på svenska av honom snart. Borde köpa dem också. Ett test som jag gjorde på facebook för ett par år sedan, påstod att jag skrev som Wallace.

Klickade igår kväll iväg en intresseanmälan angående medverkan i en kortfilm. En riktig roll, men i en lågbudgetproduktion. Får se om någon hör av sig. Vore kul, dock. Film är alltid kul. Jag vill vara någon annan. Eller jag är mig själv för mycket. Eller jag är själv för mycket. Eller jag söker mig och behöver testa olika roller.

    Eller jag vet inte.

    Bara smygexhibitionist, kanske?

Ibland får jag för mig att Lund försöker att spotta ut mig ur sig. Att jag tuggas men inte kan sväljas, att jag har bismak av bymentalitet och osunt bondförnuft.

    Tänk om Skåne är boxen som jag borde tänka utanför? En omdömesgill person föreslog nyligen flytt till Haparanda. Och det skulle kanske inte alls vara så dumt?

    We´ll see.

Skogen. Den är bra. Även om jag inte vågar mig så särskilt långt in i den (ingen kompass, dåligt lokalsinne). Men tillräckligt för att slippa människoljud och flimmer. Tillräckligt för att bli själv med vännerna träden och sakta gå omkring och höra korpar och talgoxar och bofinkar och se snabbklättrande ekorrar och känna fuktiga dofter och få bort skavande stenar från bröstet. Bara vara.

Det är så många som är så irriterade på så mycket som så ofta är så litet. Det slår mig när jag läser inlägg i ”sociala medier”. Själv orkar jag inte längre vara så förbannat irriterad på allt och alla. Jag tror mer på acceptans idag än vad jag gjorde tidigare. Att ständigt attackera leder bara till dåligt mående, onödigt energitapp. Även om det ibland kan vara uppfriskande att släppa loss en stor ilska. Men inte hela tiden. Inte ett regelbundet ilskeskvättande för sakens egen skull. Att hissa det goda är det bästa sättet att dissa det onda.

    Acceptans är förstås nära besläktad med resignation. Och helt avfärdar jag inte risken för att jag precis omedvetet kamouflerade min egen irritation över att andra är kraftfulla nog att uttrycka sin irritation.

Tog lite bilder i nordöstra Skåne under mellandagarna. Bland annat dessa:

Gott 2012, alla!

Fortfarande bara förmiddag

och redan salongsberusad

av spetsad starkvinsglögg.

Hur ska jag klara mig?

:)

Magiska mynt

Någonting i hennes lillebrors ögon skrynklades när alla började att rota i säcken. Deras pappa hade precis sagt att de fick göra jobbet själva i år. Sedan hade han skålat igen, tömt sitt glas i ett svep.

   Ina tänkte att det hade låtit likadant i Tims ögon som när farbror Bo kramade omslagspapper i sina håriga händer.

   Själv väntade hon med att syna sina klappar. Hon log mot Tim istället.

   ”Jag vill se vad du har fått, här har du saxen.”

   Men nyfikenheten smittade inte, Tim klippte snöre med plågsam långsamhet. När spelkonsolen väl blev synlig, log han ett leende som bara nådde halvvägs upp till det skrynklade.

   Timmen senare hade fler glas tömts, sorlet studsade mellan väggarna och det luktade rök och svett. Det var då Ina frågade om Tim ville smyga med henne ut.

Tysta som indianer över innergårdens kullerstenar, sedan ut på den långa affärsgatan. De pyntade skyltfönstren gjorde luckor i mörkret, luften var kall och frisk.

   De mötte en dam med hund, därefter hade de gatan för sig själva. Eller … nej, något rörde sig längre fram. På en bänk, vad var det? De kom närmare och såg att det var en gubbe i sliten rock och spretigt skägg. Han hade en mössa i knäet. Armbågen lutade han mot ett dragspel.

   ”Hej ungar, hur mår ni?!”

   ”Sådär”, sa Ina.

   ”Varför bara sådär?”

   ”Är han tomte?” viskade Tim.

   Tims nyfikenhet var äkta, den smittade trots att Ina visste svaret på hans fråga. Hon gick ända fram.

   ”Det är stökigt därhemma.”

   ”Är du tomte?” sa Tim.

   Gubben läste av deras ansikten.

   ”Jag heter Ove, och är inte tomte. Men en riktig tomte gick förbi alldeles nyss. Han lämnade de här.”

   Ove fiskade upp två gulbruna mynt ur mössan.

   ”Det går inte att handla för dem, men de är ändå värda väldigt mycket. Vet ni varför?”

   ”Nej?” sa Tim.

   ”De är magiska. Varsågoda.”

   Ina och Tim tog emot.

   ”Singla slant, kan ni det?”

   Ina nickade.

   ”Bra! Gör det med de här mynten om ni är ledsna. När samma sida hamnat uppåt tre gånger i rad, kommer ni märka att ni är gladare. Mynten har den kraften. Och tvåan på ena sidan, den påminner om att ni inte är ensamma. Utan att ni två har varandra.”

   Tim vände och vred på sitt mynt.

   ”Tack”, sa Ina.

   ”Jättetack”, sa Tim.

   Ove skrattade, tog dragspelet och började att spela. Ina och Tim stod kvar och lyssnade en god stund.

På väg hem tänkte Ina att mynten var mer magiska än Ove hade sagt. Det som skrynklats i Tims ögon hade nämligen blivit slätt igen, och ändå hade han inte hunnit singla en enda gång.

   Men själv skulle hon nog snart behöva få samma sida uppåt sex gånger i rad.

 
-   -   -   -   -   -

Ovanstående spontant skrivna berättelse fick jag publicerad i dagens nummer av Tidningen City Helsingborg och Landskrona (sidan 6). Själv är jag främst nöjd med att jag lyckades banta ner texten från 3 300 tecken till 2 500 tecken (som är Citys maxgräns för texter på krönikeplats).
    Redigeraren skulle förstås peta lite grann. Göra titeln till bestämd form, ta bort tre småord, ersätta ett kommatecken med "och" samt flytta blankrader. Men okej, då ...

God Jul, kära läsare!

Jag borde kanske skriva något, här, skriva att jag läser och har läst, Outsider av Flygt och att den var bra men inte lika bra som fantastiska Underdog, att Johan i raljerande fyrtiosjuårig version tar onödigt stor plats och överför luttrad beska till Johan i yngre version, att vissa långa meningar inte stämmer av fel anledning och att nyorden duggar aningen för tätt, enligt mig idag. Tyckte bättre om En dag av Nicholls än vad jag hade förväntat mig, skakade på huvudet åt skärande perspektivbyten i första kapitlen men vande mig och fastnade för historien, idén, personerna. Frisk, humoristisk jargong mellan Em och Dex, onekligen, bör ju även se filmen och så oväntat med plötsliga frånfället i slutet av boken. Lundell av gammal (o)vana, Allt är i rörelse men för den som läst föregående tre-fyra romanerna snarare Allt är beständigt, samma av mycket, upprepningar som blir tjat och bitterhet som tröttar och mer slarvigt än intuitivt, ibland pinsamt och jag kom att tänka på Peter Englunds liknelse med hur någon jonglerar med en Ming-vas. Sin ensamma kropp av Johansson under besök i nordöstra Skåne, hittade i hylla och läste, helt annat än Berättelsen om Nancy, mer poetiskt och själsligt, på det stora hela bra men i mitt tycke utestängande inre monolog och för täta förekomster av de två gnabbande jagrösterna. Älskaren av Duras i oemotståndlig pocket, förord av Stridsberg som upprepar de intressanta sommarpratsorden ”skrivandet är en skada som uppstår tidigt”, och jag håller med om att Duras skrivarpuls påminner om havets puls, det är ofta salta vågor som får framåtrörelse av kommatecken men ibland råder storm och ordmassa blir tsunami, dynamik alltså och därtill de angenäma medvetna upprepningarna och tidens och rummets magiska genomsläpplighet, det koncentrerade som ändå känns flödande och så skönt med kortroman med undertext efter nämnda tjockböcker av explicit sort, vad har jag mer läst på sistone jo annat men främst har jag våndats över att jag ligger efter i läsningen av Knausgårds "litterära självmord".
 

Jo, jag skriver på romanen också, i långsam men enträgen takt. När jag är klar med tillbakablicken som jag håller på med för närvarande bör jag också i princip åter vara ”klar” med hela romanen. Men observera citationstecknen, man är sällan så nära ett fullgott slut som man inbillar sig och gud vet vilka logiska kullerbyttor eller andra otäckheter som kommer att framträda vid en noggrann genomläsning av hela rasket.

Ups and downs. Alltjämt vissa efterdyningar som gör mig känslig för olika former av stress och överansträngning. Eller om det är rädslan för nya, ovälkomna fysiska (eller psykiska!) fenomen som får mig att uppfatta låga trösklar emellanåt? Hur som helst gott mående i stunden, sitter och avnjuter torr lägenhetsvärme efter att tidigare idag ha varit ute och stötts av blåst och blötts av regn.

I förrgår: Poeternas Estrad i kombination med releasefest för Tidskriften Ordkonsts temanummer Skogen. Plats: Mejeriet. Mycket bra. Trevligt bordssällskap, gott vin, säker uppläsning av Helena Lie, känslosam sång till gitarr av Tove Folkesson, djupsinniga (och för den delen även lättsamma) frågor från Victor Malm till Elin Grelsson och Torbjörn Flygt (där var han igen, och jag undrar fortfarande om kvarten uppläsning av prosatext utan papper var möjlig tack vare minnesteknik eller minimal teknik i öra).

    Borde ha köpt Grelssons ”Du hasar av trygghet” för ynka hundratjugo kronor. Att jag envist skulle nöja mig med temanumret Skogen.

Såg för ett tag sedan ny frukt av mina statistinsatser. Den här gången i kortfilmen Tantlängtan som gick på SVT. Hade nästan glömt bort denna inspelning, men kände igen titeln i tv-tablån och erinrade mig då en trevlig dag på OperaGrillen i Malmö. Resultatet? Tja, överspelad konversation i bakgrund. För övrigt hög tid för nya inhopp i filmens förunderliga värld. Det är förbannat roligt, och intressant.

Snart jul. Klappinköpsångest, men också längtan till en och annan tradition.

… svälja igen, ner med hela klumpen bara i extralungan och gå vidare med syrefattigt huvud. håller några dagar med sedan inte, så fram med verktygen, sätta sig ner på pallen där och borra kanal med tålamod som ståldrill, en trång gång från bröstbotten till svalg och pfff pfff pfff upp och ut med unkenheten och slagget och idisslade uttrycken, kraftfulla …

… pj harvey, björk, coldplay, gil scott-heron, feist och torbjörn flygt som skriver alla sina ord och fler i andra boken om kraft, möte i toscana med binoche som så väl behövde den där twisten i mitten och biutiful med javier bardem på vänt …

… bort, inte så långt men tillräckligt för att höra porlande vatten och tystnad, se kråkor och skrynkliga nypon, träd som släpper in under kjol och beskyddar …

… sista kapitlet, hör ni det, sista kapitlet, hör ni det, hör ni det, men mer därefter ändå och ett slut är i sammanhanget främst en ny version med svaga ben …

… brister inte ut i skratt men ler innerligt och tacksamt när jag sluter höger öga och ser texten lika svart ändå, som före eller förr …

… om hösten, jag insuper friska luften som bouqueten från lagrat vin, det vin som jag dricker mer sällan nu, det prasslar om lönnlöven i stadsparken och hundarna har så mycket att nosa på, lukter som jäser där i myllan under täcket och väcker tron på omöjliga relationer, ryck i koppel och back to reality, vidare mot hem och korg och skål …

… för glömskan kommer och går, förvaltas mer eller mindre aktivt, ”jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket” som tt skrev i madrigal åttioåtta eller åttionio, men det är minst lika mycket ynnest i att fylla hål med färska intryck som att gravskända i hopp om att hitta avtryck att avkoda onda mönster med …

En länk leder till en länk, jag klickar och får musik som baddar kynnet med len melankoli. Det sjungs, det förmedlas mognad sorg och strävan, uthållighet. Lidelsen i rösten, lite spruckna. Återkommande pianotonen som gör dovt tickande tid.

Textsamtal. Få läsa poetiskt driven prosa med ordnat kaos, det där härliga sättet att låta texten glömma i farten men sedan komma ihåg och lägga till i efterhand. Få det att fungera, hitta rytmen, skjutsa vidare med kommatecken, släppa spår av oväsentligheter i det absurt väsentliga och lyckas följa upp med elegans.

Mate. En besk gudadryck med smak av örtte och piptobak. Drickes ur kalebass. Men koffein, insomningssträckan förlängdes.

Betraktaren som ibland glider ut ur kroppen och trycker sig mot tak eller fasad, kanske träd. Tar de sanna delarna med sig, lämnar kvar en tunn figur med svag låga. Här, men där. Där, men här. Glappet, perspektivet som vrider axeln ur led och skapar död vinkel.

Upprepningen som nötande process. Knaggen hård men varven många. Bildas spån som blir vått och smetas ut till stor blickyta. Åren som förlorar skiljeringarna, beblandas och reagerar kemiskt.

I bilverkstan. Mekanikern sliter bort askkoppen med resolut kraft, hittar ett uttag och pluggar i en sladd. Därefter sätter han sig tillrätta i förarsätet och börjar att trycka på en bärbar dator med touch-skärm. Renault Clio –00, styrenheter … sök. Och efter några sekunder säger han att det är fel på ”vevaxelgivaren”, att det är därför som bilen är svårstartad ibland. Visste inte att jag hade en sådan modern bil, en rullande infobank. Men bra, och en motor som snällt startar på nyckelkommando kan gott vara värt 1 748 kr. Eller?

Såg min egen bleka nuna på tv igår. I premiäravsnittet av ”Starke man” (säsong två) på SVT. Resultatet av en tidigare omtjatad statistinsats. Scenen var hårt klippt, reaktionsminer (turligt nog) bortcensurerade. Hur som helst märkligt att se och höra sig själv på tv. Allvaret, mekaniska rösten …

Mår annars allt bättre, tycker jag. Orkar mer. Nya träningsupplägget fungerar som det ska, jag bibehåller tillräcklig massa och hyfsat flås utan att helt ta ut mig. Har tidigare trott att synnervsinflammationen triggades av stress och press, men tänker nu att synnervsinflammationen kanske födde sig själv och tröttade hela systemet (till en början i smyg) så att jag reagerade allt sämre på mental och fysisk stress och press. Hönan eller ägget …

Sitter i skrivande stund på café i Kristianstad. Bröderna Marx på tv-skärmen. Far och son (c:a 80 år, c:a 50 år) sitter och pratar om lämpligt upplägg inför Lidingöloppet. Far hör lite dåligt, son pratar högt och gestikulerar.

    Ska snart återvända till Lund. Ser fram emot att cykla. Ser fram emot att … oj, måste städa lägenhet. Men till helgen textsamtal. Alumner från författarskolan, ett par lärare. Att skriva respons igen, kul men den här gången får det bli en lagom mängd synpunkter. Det att hushålla med krafterna, ska ju skriva ansökningar och romansidor också. Balans mellan input och output, inga dumdristiga tilltag.

Har idag lärt mig att det finns någonting som heter "vevaxelgivare". Och att min egen bil har en trasig sådan. Jaja, bara till att byta för att slippa ett svårstartat fordon. Kan förresten konstatera att min nuvarande bil krånglar maskinellt men inte rostar, och att min förra bil rostade men inte krånglade maskinellt. Renault och Toyota borde samarbeta, slå ihop goda egenskaper.

Över till plus. Jag är nu mer än nöjd med min nyinköpta cykel (som jag tjatade om i mitt förra inlägg)! Efter min anmärkning på navknak och obekväm sadel hade cykelhandlaren den goda smaken att utan kostnad byta ut sadel, kedja och pedaler, samt öppna trampnavet och smörja. Jag tror till och med att han passade på att slipa bort lite rost från styret, när han ändå höll på. Så jag kan bara rekommendera Habtu på Winstrupsgatan i Lund!

Crescent från 60-tal. Rullar lätt, är skön att sitta på. Tillräckligt ful för att avskräcka tjuvar.

Jag satt och skrev på Café Athen. Det gick bättre än på länge, jag fick på tre timmar ihop två ansökningar och ett viktigt romankapitelslut. Så … jag gick ut från AF-borgen med ett stolt leende på läpparna. Men … var hade jag ställt cykeln, eller … visst hade jag väl ställt den där, men … nej, och då måste jag ju ha … men jag hade ju ställt den där …

    Bestulen. Cykeltjuvar. Avståndet mellan cafésittande mig och cykeln: kanske trettio meter. Om jag hade valt en fönsterplats, hade jag sett tjuven eller tjuvarna. Kunnat agera.

    Så jakt på ny, billig cykel. Begagnad, men litet urval på grund av terminsstart. Blocket jobbigt, det fick bli koll hos skäggmannen på Fabriksgatan. Vid andra besöket provade jag en snygg, treväxlad cykel. Fjortonhundra inte farligt för ett objekt i det skicket, men … tvingade modellen inte fram en mer framåtlutad sittställning än vad jag hade tänkt mig? Jo, så jag avstod köp. Och tittade istället förbi hos trevlige Habtu på Winstrupsgatan dagen efter. Där flera gammelcyklar, de flesta handmålade svarta. Men en Crescent Pepita av svårbestämbar färg också, och enligt en man i stickad mössa som bara verkade hänga i verkstan en stund var det ju det perfekta valet för mig. Ja, kanske, så … jag skulle tänka på saken. Jag tänker ju alltid på saken, alldeles för mycket. Men efter några timmar kom jag tillbaka, provcyklade Pepitan i låg fart femtiotalet meter och sa sedan att jag skulle … tänka på saken. Jag tänkte ett dygn, återvände med jämna pengar (sjuhundratjugofem) och köpte den mycket fula men också mycket ”starka” (Habtus uttryck) cykeln.
    Och efter två turer Nöbbelöv–City kan jag konstatera att … sadeln blir förbannat oskön efter fem minuter och att trampnavet knakar när man tar i i uppförsbackarna. Hjälper inte med smörjinsatser, så jag ska ta en snack med Habtu på måndag. Om man får räkna med sådant knak från urgamla cyklar, kanske jag lämnar tillbaka eller byter ut.
    Jag skrev verkligen två i:n i rad, nyss. Tillåter sådant i blogg. Fulsnyggt.
    Tillägg 2011-09-20: Habtu visade sig vara en hyvens kille. Han bytte ut kedja, pedaler och sadel, samt öppnade trampnavet och smörjde. Resultatet: en helt knakfri cykel som är mycket skön att sitta på. Fullkomligt nöjd!

Jag har fått tillbaka krafter annars, hör ni hör ni hör ni. Om jag inte hade haft en skum känning i nedre magregionen (ett slags sträckning, kanske, överansträngning i samband med nypremiär för övningen knäböjningar – ska avstå den igen), hade jag förklarat mig fysiskt kurant. Färgmättnaden i vänster öga släpar i och för sig något fortfarande, men … inte så farligt, och skärpan finns. Fortsätter dock att anstränga mig mindre än tidigare på alla plan.

    Psykiskt kurant? Vet i sjutton.

Läser nu ”Vinterträdgården” av Christine Falkenland. Hennes huvudperson skriver regelbundet … dikter. Lite kul, med tanke på att jag själv envisas med att klämma in poesi i prosa.

    ”Norwegian Wood” av Haruki Murakami var … faktiskt något sämre än vad jag hade förväntat mig. Kanske beror det på flertalet översättningsmissar, kanske beror det på … en direkthet som gränsar till det (i mitt tycke) oklädsamt naiva. Sista fjärdedelen riktigt spännande, dock.

    Vill snart läsa ”Outsider” av Torbjörn Flygt. Gillade ju ”Underdog” väldigt mycket.

Ser mer film. Hyr på Hemmakväll, lånar på biblioteket och tar del av det ordinarie utbudet på tv. ”Jägarna 2” sedd på bio, liksom ”Kronjuvelerna”.

Bilen emellanåt svårstartad. Duger inte, det får bli en tur till trogne mekanikern i Bromölla vid tillfälle.