Alstermarks ord

Den Ena Rösten: Du hade ju lagt dig?

Den Andra Rösten: (Gäspar) Jo.

Den Ena Rösten: Men nu sitter du här?

Den Andra Rösten: Ja, just det.

Den Ena Rösten: Framför datorn, varför det?

Den Andra Rösten: Jag hörde oss, och ville skriva ner oss.

Den Ena Rösten: Är det bra, tror du?

Den Andra Rösten: Det vet jag inte. Tänkte testa, bara.

Den Ena Rösten: Vill du bevisa något?

Den Andra Rösten: Ja. Jag skrev 524 manussidor år 2000, samtidigt som jag jobbade heltid och gick en skrivarkurs och en målerikurs och utbildade mig till styrketräningsinstruktör och skrev många och för långa mejl och brev. Idag skriver jag … för det mesta i en annan, betydligt lägre, takt, och det här är ett spontant försök till ett återuppväckande av det där skrivflödet från år 2000.

Den Ena Rösten: Men det som du skrev år 2000 var ju knappast bra. Det var helt ogenomtänkt, privat, bittert och tjatigt.

Den Andra Rösten: Jo, men det var mycket. Det var kvantitet, det var värmerykande fingertoppar över tangenterna.

Den Ena Rösten: Vill du skriva?

Den Andra Rösten: Va?

Den Ena Rösten: Vill du skriva så mycket som du gör, eller så mycket som du nu ska försöka att skriva?

Den Andra Rösten: Varför ställer du så många frågor?

Den Ena Rösten: Jag är en röst. Sådana ställer frågor.

Den Andra Rösten: Jag är också en röst, och jag svarar mest.

Den Ena Rösten: Jag är den sortens röst som tycker om att ställa frågor, och du är den sortens röst som känner sig tvingad till att svara. Kan det inte vara så?

Den Andra Rösten: Nu har du och jag bara pratat en kort stund i skriven form, och jag är redan jävligt trött på dig.

Den Ena Rösten: Är du trött för att du har haft ont i ryggen på sistone?

Den Andra Rösten: Jag är trött på dig, sa jag.

Den Ena Rösten: Det är kanske en felriktad trötthet? Den beror kanske på att du har vaknat tidigt om morgnarna, haft ont i ryggen och ibland inte kunnat somna om?

Den Andra Rösten: Ryggen har varit märkbart bättre i tre dygn nu, eftersom jag har suttit mindre framåtlutad på bättre stolar och lagt om träningen. Är det inte felriktad ilska som man brukar prata om?

Den Ena Rösten: Vad ska du göra imorgon?

Den Andra Rösten: Skriva eller försöka att skriva från klockan tio till klockan halv två. Tvätta bilen. Träna biceps, underarmar och mage. Äta. Dricka. Läsa ut "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg och kanske börja på en novellsamling av F. Scott Fitzgerald. Se på tv.

Den Ena Rösten: Projekt Flickvän?

Den Andra Rösten: Nästa fråga.

Den Ena Rösten: Tror du att den här texten kan vara något, något inspirerad av dialogen i "Drömfakulteten"?

Den Andra Rösten: Det var det dummaste jag har hört.

Den Ena Rösten: Förtränger du ofta, fortfarande?

Den Andra Rösten: Nej, nej. Det har jag slutat med. Det var inte bra, det där, att förtränga, hålla inne med.

Den Ena Rösten: Förtränger du att du trivs bäst i overkligheten, och att det finns mest av verkligheten?

Den Andra Rösten: Det är inget fel med att skriva texter som är något, något inspirerade av dialogen i "Drömfakulteten".

Den Ena Rösten: Förtränger du genom att byta ämne?

Den Andra Rösten: Jag förtränger inte längre. Det vet du.

Den Ena Rösten: Den här texten är alltså något, något inspirerad av dialogen i "Drömfakulteten"?

Den Andra Rösten: Det är inget fel med att skriva texter som är något, något inspirerade av dialogen i "Drömfakulteten". Är du en Storebror? Är du en hålla-efter-maniker? Är du en präktig jävel som tycker om sin egen röst och skiljetecken som ser ut som uppochnervända krokar?

Den Ena Rösten: Du och jag bor i samma kropp och i samma själ. Vad tror du att det betyder?

Den Andra Rösten: Att någon stackars sate hör röster som drar åt två olika håll. Att en kropp och en själ har klämt en röst för mycket emellan sig.

Den Ena Rösten: Det känns som om du försöker att vara mer fysisk än vad jag framstår som att vara. Du sa innan att du skulle göra en massa saker, fysiska saker som att träna biceps, underarmar och mage.

Den Andra Rösten: Jag hörde ingen fråga, plötsligt? Eller är du för icke-fysisk för att orka höja tonläget i slutet av meningarna under längre stunder?

Den Ena Rösten: Är du kroppens röst och jag själens röst?

Den Andra Rösten: Där kom den uppochnervända kroken igen. Men det var en mycket dum fråga.

Den Ena Rösten: Tycker du? Förresten så är väl en krok bara en krok, oavsett åt vilket håll som den vassa änden är riktad åt?

Den Andra Rösten: Du är den dumma rösten som man jävligt snabbt blir jävligt trött på, så kan vi säga. Akta så du inte får en rättvänd högerkrok.

Den Ena Rösten: Vad använder du för bränsle när du skriver?

Den Andra Rösten: Gammal ångest och värkta smärtor. Ordglädje och livssorg. Kärlek, frihet och sjuklig noggrannhet.

Den Ena Rösten: Och du skriver eftersom du har en kreativitetsdrake i ditt bröst?

Den Andra Rösten: Vad säger du nu?

Den Ena Rösten: Var det inte så du uttryckte dig en gång?

Den Andra Rösten: Jo. 1996, när jag var ung och drastisk.

Den Ena Rösten: Men har du inte tillräckligt mycket kvar av 23-åringen i dig för att du ska kunna hålla med om det ändå?

Den Andra Rösten: Jag är tillräckligt mycket 36-årig tonåring för att kunna hålla med om en hel del drastiska uttalanden, men jag är också tillräckligt mycket 36-årig pensionär för att kunna hålla med om en hel del tryggt tillrättalagda uttalanden. Jag skriver eftersom jag uttrycker mig bäst med just skrivna ord, och eftersom jag tycker att det är roligt att skriva.

Den Ena Rösten: Ingen drake, alltså?

Den Andra Rösten: Jo, lite. Men det säger jag mest för att jag tycker om att hålla med om uttalanden som jag själv har gjort.  

Den Ena Rösten: Hatar du att hålla med någon annan än dig själv?

Den Andra Rösten: Ja.

Den Ena Rösten: Det låter enbart tonåring. Inte så mycket pensionär?

Den Andra Rösten: Jo, men nu skämtade jag. Jag är lite humoristisk också, förstår du. Till skillnad från dig.

Den Ena Rösten: Men du är ju bitter. Det är värre än att inte vara humoristisk.

Den Andra Rösten: Jag är inte bitter längre, och det vet du. Jag var bara lite klädsamt ulf-lundell-bitter när jag skrev för ett tiotal år sedan. Möjligen lite bruno-k-dyster också, men för det mesta med ett snett leende på skrivarjagets läppar samtidigt.

Den Ena Rösten: Och nu är du … mia-törnblom-glättig? Livet leker hela tiden?

Den Andra Rösten: Nja. Livet både leker och sover. Men jag har bearbetat. Jag har vänt mig om och dragit i de röda trådarna och upptäckt mönstret och tolkat mönstret och sett monstret i vitögat och förstått och vänt mig om igen och gått vidare framåt från ett nu till ett annat nu.

Den Ena Rösten: Vem är det där skrivarjaget som du nämnde nyss? Vem är det jaget i förhållande till dig och mig?

Den Andra Rösten: Du, det var ett tag sedan som jag läste filosofi. Men jag befarar att även du kan vara iblandad i skrivarjaget.

Den Ena Rösten: Är jag inte mer en röst?

Den Andra Rösten: Jo, mest är du den dumma rösten som man jävligt snabbt blir jävligt trött på.

Den Ena Rösten: Ska du publicera det här på bloggen?

Den Andra Rösten: Jag hade tänkt det från början. Men det var innan jag visste att du skulle ställa så dåliga frågor, och vara så dryg och torr.

Den Ena Rösten: Dina svar är knappast tillräckligt bra för att publicera, heller.

Den Andra Rösten: Jag ska publicera det här på bloggen. Det är bestämt nu.

Den Ena Rösten: (Suckar) Vad tror du på?

Den Andra Rösten: Jag tror på att precis allting är fullt möjligt om man vill det tillräckligt gärna.

Den Ena Rösten: Vad vill du tillräckligt gärna?

Den Andra Rösten: Jag tror på alltet, också. Att det genomsyrar allt. Att jag ingår i det. Att jag läker i det.

Den Ena Rösten: Jag ställde en allvarlig fråga.

Den Andra Rösten: Och jag svarade med meditationsjagets röst.

Den Ena Rösten: Vems?

Den Andra Rösten: Glöm det. Drick en alkoholhaltig dryck. Hoppa jämfota. Klättra upp i ett träd. Krama trädet. Lukta på trädet. Klättra ner från trädet och spring fort tills det blir ljust eller mörkt.

Den Ena Rösten: Jag tror inte att vi kommer så mycket längre med det här.

Den Andra Rösten: Tror du inte? Och … hör jag nu att du försöker att avsluta någonting som jag har påbörjat?

Den Ena Rösten: Tja …

Den Andra Rösten: Har du slut på dumma frågor?

Den Ena Rösten: Jag har tappat lusten till att ställa fler frågor.

Den Andra Rösten: Hur menar du nu?

Den Ena Rösten: Att jag också är trött. På dig.

Den Andra Rösten: Jaha.

Den Ena Rösten: Men … vi kanske kan vara trötta tillsammans?

Den Andra Rösten: En kuggfråga, plötsligt?

Den Ena Rösten: Nej, jag menar allvar.

Den Andra Rösten: Du vill att vi ska vara trötta tillsammans?

Den Ena Rösten: Ja, och ändå inte trötta på varandra.

Den Andra Rösten: Trötta på någonting annat än varandra … tillsammans?

Den Ena Rösten: Inte trötta på någonting alls. Bara trötta. Tillsammans.

Den Andra Rösten: Okej. Värt ett försök, kanske. Jag tror att jag har lättare för att vara trött tillsammans med dig än vad jag skulle ha för att vara pigg tillsammans med dig.

Den Ena Rösten: Bra. Då säger vi så. Ska du verkligen publicera det här på bloggen?

Den Andra Rösten: Jag ska publicera det här på bloggen. Det är ju bestämt.

Den Ena Rösten: Du har inte så lätt för att avvika från sådant som är bestämt, eller hur?

Den Andra Rösten: Nej, i alla fall inte från sådant som jag själv har bestämt.

Den Ena Rösten: Jag är inte så säker på att det är en sund egenskap.

Den Andra Rösten: Är du säker på någonting alls?

Den Ena Rösten: Jag är säker på att jag inte har lust till att svara på några frågor.

Den Andra Rösten: Du har alltså varken lust till att ställa frågor eller lämna svar?

Den Ena Rösten: Precis.

Den Andra Rösten: Har inte jag … vunnit då, på något sätt?

Den Ena Rösten: Det tror jag nog att du tror att du har.

Den Andra Rösten: Vad sa du?

Den Ena Rösten: Du har vunnit.